Läste ett bra inlägg av Miljonär innan 30 om att bli fartblind av börsyra och detta inlägget är av samma karaktär fast ändå inte. När jag tänker tillbaka på min ekonomiska resa och början på en utdelningsinvestering så var man glad för var enda krona som återbetalades till ISK-kontot. Det var nästan revolutionerande för mig att man kunde få tillbaka pengar på investerat kapital i form av utdelningar. Jag var verkligen glad som ett barn på fredagskvällen när godispåsen åkte fram. Efter bara ett par års investerande hade utdelningarna i mitt tycke växt lavinartat och pengarna återinvesterades naturligtvis i fler aktier eller fonder. Det är svårt att beskriva den glädje som faktiskt springer ur att man utan att fysiskt jobba för det ändå kan inkassera kontanta medel. För en person som mig som verkligen fick börja från noll och helt ensam bygga på en portfölj som så småning om ger mig en efterlängtad tidigare pension är utdelningstillväxten en fantastisk sak. Om du aldrig haft mycket pengar så känns det en aning konstigt när beloppen år efter år växer och till slut är långt bortom det du någonsin trodde var möjligt.
Om någon för 20 år sedan sagt till mig att: -Vet du, jag ska berätta en hemlighet om din framtid, du kommer att bli mer än miljonär. Då hade jag troligen trott att den personen var påverkad av (valfri) drog och fullständigt ignorerat detta psykotiska uttalande.. Det är väl bara folk som tjänar sjukt bra eller ärver mycket som kan bli rika? Inte vanliga arbetare. Men jag hade fel och tur är väl det. Men åter till ämnet, när utdelningarna nådde 300 kr/ månad gladdes jag och tyckte att det var ju fantastiskt. När det nådde 1000 kr var det kul men inte lika upphetsande. Ju fler år och ju högre summor desto mindre glädje. Det blir mer som ett konstaterande. Det är sant att pengar i sig inte ger mig någon glädje utan det är den fria tiden jag siktar på och som gör att jag fortsätter investera...
Idag, i och med Axfoods utdelning, så passerade jag 100 000 kr i utdelningar. Jag borde vara jublande glad och ha ett "happy face" som kunde ses på en kilometers avstånd men det blev mest som ett litet försynt smajl. Jag kan bara konstatera att jag var gladare när jag nådde milstolpen 10 tusen i utdelning än jag blev idag. Ibland känns allt så overkligt och att det bara är monopolpengar man leker med.
Å andra sidan så har jag inte 20, 30 eller 40 år innan jag är i FIRE fasen utan jag kan faktiskt ana slutet nästan lukta mig till det och nästan men bara nästan se ljuset i slutet av tunneln. få väl hoppas att det inte är ett framrusande tåg jag möter i slutet av den tunneln.. :-)
Procentpanik kämpar vidare.........
Dagens utdelning från Axfood och Cibus återinvesterade jag i Cibus. Jag tänker att det är ett bra bolag som i slutändan ska få samma tyngd i portföljen som Axfood och Castellum har.
Mvh // PP