onsdag 9 november 2022

Klok, klokare....

Att ha självinsikt är en god egenskap. Men hur mycket självinsikt har man egentligen? Hur svarar man på en sådan fråga? Så länge man inte ljuger för sig själv så kommer man nog att hitta en hel del saker som man inte är så vidare bra på om man letar efter negativa egenskaper. Jag borde höra av mig oftare till syskon, föräldrar eller kompisar. Jag borde skärpa mig o tänka på vad jag stoppar i mig. Jag kanske borde motionera mer? Ganska enkla vardagsämnen som de flesta av oss någon gång tänker på. Redan här har man ju faktiskt rannsakat sig själv och är medveten om sina brister. (en helt annan sak om du också gör någonting åt dem) Fast ibland så kan vi göra saker ganska länge ibland många decennier innan något eller någon påtalar detta och man får upp ögonen för sitt egna beteende.

Jag har ett bra exempel som jag själv anser var en käftsmäll och ögonöppnare. Jag jobbade i unga år utomlands. Vi levde tätt inpå varandra och efter ett tag blev det lite spänningar pga olika orsaker. Själv var jag aldrig inblandad i detta (eftersom mitt uppträdande var så jäkla perfekt) Nå väl, Chefen tyckte att det behövdes rensas luft men inte bara det han ville förebygga framtida konflikter. Väldigt bra och insiktsfull chef. Så varje fredag efter brunch så satte vi oss ner och så gick vi laget runt och tog upp små som stora saker som gnagde. Ett sådant "event" kräver naturligtvis att alla är ärliga och verkligen tar upp sådant man retar sig på. 

Som den ängel jag är så förväntade jag mig inte att någon skulle gnälla på mig. Jag var en bra kollega och kamrat man kunde lita på i alla väder. Vi hade redan haft två fredagssittningar och jag och mitt ego hade lite åsikter om andra men andra hade inga om mig. Vid vår tredje sittning så var det lika dant utom precis i slutet då en kollega påpekade att jag visst hade en brist.  -Va! Hade jag hört fel eller? Mina öron spetsades när han beskrev mitt beteende. Du vill att folk ska vänta på dig om du är sen men själv väntar du aldrig! För mig som var så jäkla perfekt var det som att få en riktig magsugare. Först reagerade jag med...ja men...bortförklaring. Sedan insåg jag att ja, det var precis sådan jag var. Jag tröttnar fort på att vänta på folk som slarvar bort saker och ska leta upp dem i sista sekund så man kommer försent till möte eller samling eller vad det nu var vi skulle på när jag själ redan var klar och hade ordning på mina pinaler. Slöseri med min tid!

Jo men de få gånger, och det är med sanning överensstämmande, folk fick vänta på mig så var det ju samma sak, slöseri med deras tid. Detta var i alla fall ett uppvaknande som jag tog tillvara på. Jag ändrade mig helt och väntade alltid in mina kamrater. Lesson learned! Men det fina var i alla fall att jag lärde mig någonting om mig själv. Jag trodde att jag var på ett sätt men spegelbilden var inte helt perfekt. Andra uppfattar mig inte som jag själv gör.

Nästa stora självrannsakan var 10 år senare efter min skilsmässa. (nu 30 år sedan). Jag fick klart för mig att vår kommunikation var usel och det brast inte så lite både här och där. Jag hade nog invaggat mig själv i någon falsk säkerhet om att saker och ting var bra i vårt förhållande. Uppvaknandet var brutalt! Långt senare när jag kunde se klart på saker och ting så tog jag detta med mig in när jag träffade en ny kvinna. Jag var lyhörd och hjälpsam, uppmuntrande och positiv. Inte bara för stunden utan så har det fortsatt, jag drog lärdom av mina misslyckanden och tänkte då fasen inte göra dem igen. 20år senare är vi fortfarande ihop och det har gått bra för oss.

Börsen och investeringar.

I min strävan efter att lära känna mig själv så inser jag en sak. Jag är fullständigt urusel på att tänka "second/third level thinking". Alltså att försöka tänka ett steg längre. Vad kan hända i företaget, vad kan hända med konkurenterna, vilka scenario kan utspelas, hur ser det ut om 2-5år osv? Tänk den perfekta femvallars biljardstöten. Nej det är ingen överdrift att jag är en medelmåtta på investeringar. Mina fördelar är att jag efter hand har utvecklat mitt tålamod. Jag har skaffat mig en träröv. Agerar aldrig i panik. Har en självgående portfölj i så motto att jag inte behöver investera pengar från lön enbart återinvestera utdelningar och detta i sig har skapat ett lugn hos mig (fast i ärlighetens namn, mycket tråkigare än innan då jag inte kan köpa lika mycket) Den stora faktorn TID kan jag inte uttala mig om. Jag hoppas och tror att jag får 15-20 bra år till men jag vet inte. "väntetiden" kan jag egentligen inte påverka. Jag vet ju ingenting om framtiden heller. Jag är alltid fullinvesterad. Jag säljer sällan aktier, dessa saker kan jag göra något åt men jag vet ju inte hur länge jag lever. Jag motionerar för att åtminstone göra det jag kan för att undvika fetmarelaterade sjukdomar. och hålla mig någorlunda i trim.

Med åren har jag blivit lite klokare (tror jag) och mindre orolig men min självinsikt säger mig att jag gör det mesta rätt i investeringsväg. Jag följer de goda råden från de som trampat upp stigen full av minor så jag slipper trampa på dem, Munger, Börjesson, Buffett osv. Men i slutändan är jag ändå bara en ärthjärna som har haft tur. Tur att sent i livet få insikt om börsens förträfflighet, tur som fått vara hyggligt frisk och tur att ha ett jobb och levnadsvillkor som gör att jag kan spara och investera och tur är väl det annars hade ju inte bloggen Procentpanik funnits. Fast med lite självinsikt så kan man ju alltid ifrågasätta om tur och bloggexistens ska finnas i samma mening. Om det är tur eller otur det får läsarna själva bestämma.


Otursnummer?



Mvh // PP














7 kommentarer:

  1. Alltid lika givande och uppskattat att ta del av dina reflektioner!
    Just att du blivit mentalt starkare är glädjande att läsa!
    Lika glädjande är att du nått det mål du för så länge sedan satte upp. Inspirerande!

    Må väll!

    /Cristofer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej.
      Ja ska man analysera sig själv så är det en bra resa från start till idag. Jag är glad och tacksam för att jag ändå fått göra denna resa och den är ju inte slut än. Ja att nå små delmål är ju ett kvitto på att utvecklingen går åt rätt håll och slutmålet finns där framme och är inte på något vis ouppnåeligt. Även om mitt investerar mål är nått så finns det andra mål i det vanliga livet utanför börsen som jag vill uppnå. Jag har ungefär samma tillvägagångssätt där. Lägger upp en plan och jobbar mot att uppnå delmål innan jag färdigställer planen.

      Mvh // PP

      Radera
  2. Där ser man! Vi är nog inte så lika utan jag har alltid lidit av Imposter Syndrome där jag tror att folk ska komma att jag inte är lika kunnig som de tror.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej.
      Imposter syndrom hade jag aldrig hört om innan så det var nytt för mig. Nej jag har ju jobbat med det jag gör i så många år och har en gedigen kunskap på området så jag kan inte säg att jag lider av IS-syndromet. Det känns mer igen från min ungdom när man ibland kanske tog sig vatten över huvudet i sissa saker men med erfarenhet så brukar det lägga sig. Man blir lite mer säker på sig själv och vad man klarar av. Så upplever jag det i vart fall.

      Mvh // PP

      Radera
    2. Jag vet människor (plural, eftersom det är hela två) som är jätteduktiga och som gjort karriär och får massor av beröm, men som är väldigt osäkra och tycker att de inte är bra nog, och är livrädda att någon ska ertappa dem med att vara mänskliga.

      Jag har nog också känt så från och till men utan ångesten som vissa drabbas av. Det är ett karaktärsdrag som kan leda till fantastiska saker, men det verkar rätt jobbigt när det tar för stor plats..

      Radera
  3. Så bra när någon kan hålla upp en spegel på det sättet! Men det är svårt att veta sina brister rent generellt. Det man känner till jobbar man bort eller undviker, men bristerna man inte ens känner till? Det är de som skrämmer mig.

    Och ja, medelmåttig investerare, det känns igen. :-)

    Men att ligga nära index (vilket är ungefär vad jag gör år efter år) är kanske inte så illa. Avanza har månadsrapporter och årsrapporter och jämför ens resultat med genomsnittskunden så man lär sig lite om genomsnittskunden där. Genomsnittskunden verkar ha problem att ens följa index, fast jag undrar hur pålitigt det är. Försöker Avanza få oss kunder att tro att vi är bättre än vi är? Är jag alltför cynisk? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Daniel.
      Tack för dina fylliga åsikter, det är alltid intressant att få input på inlägg man skriver.
      Nej det finns nog många som lider av osäkerhet och det är ju synd för den positiva kritiken och berömmet de får borde vara någon form av kvitto på att de gör bra saker. Jag tror, om man har viljan av att verkligen veta och viljan att ändra på sig så är det en god grund för förändring. I grund och botten så är man ju den man är men det finns saker och egenskaper man kan jobba på men det förutsätter precis som du skrev att man på något vis får reda på dem. Man har ju en självbild om hur man tror att andra människor uppfattar en (glad, positiv, hjälpsam osv.) och någonstans tror jag nog att man på ett eller annat sätt kan lista ut om den stämmer. Nu är inte jag på något vis expert eller psykologiutbildad, det är bara mina egna funderingar jag skriver ner.
      Vad/om Avanza har en dold agenda kan jag inte uttala mig om. Deras presentationer bygger ju på statistik men statistik kan man både få fram och presentera på en mängd olika vis beroende på syfte. Jag hoppas ju ändå, trots att de är ett vinstdrivande företag att de har sina kunders bästa i åtanke men helt säker kan man nog inte vara. Det är en bra egenskap att vara skeptisk.

      Mvh // PP

      Radera