Lärdommar från 2022

Ett investeringsår har passerat. Det här nya året är ännu bara barnet och det är dags för reflektion. Vad lärde jag mig under 2022? Vad gjorde jag rätt och vad gjorde jag fel? Skulle jag kunnat agera annorlunda? Jag gör ett litet hopp och återkommer i den frågan. 

För en vecka eller två sedan så läste jag rubrikerna i investerarpressen:  Aktierna du skulle ägt 2022 samt Så blir börsåret 2023. 

Ok, vi börjar med den första rubriken: De här aktierna du skulle ägt 2022. Alltså, i mig triggar det igång en idiotförklaring. Det är väl hur lätt som helst att i efterhand konstatera detta och vad gör det för nytta nu eller inför kommande framtid? Noll, Zipp, Zero, Nada och absolut ingenting. Töntigt och direkt motbjudande att läsa sådan smörja, åtminstone för mig. Man kan i backspegeln göra senario som sträcker sig 10-20 år tillbaka och få ut att: -Ja bara man hade ägt dessa aktier skulle man varit svinrik! Då ska man ju naturligtvis ta i beaktande att man också skulle ha en lista med vilka aktier man skulle sålt när de var på sin absoluta topp. Med facit i hand är allting så mycket lättare men vi lever och investerar i nutid. 

Nästa rubrik: Så blir börsåret 2023. Den är minst lika idiotisk. Om det åtminstone hade stått: Så här tror vi att börsåret 2023 kommer att bli. Då hade man åtminstone haft någon slags bäring på verkligheten för vi vet ju alla att man inte kan förutspå framtiden. Hur vet vi att Putti inte sätter igång ett kärnvapenkrig? Eller hur vet vi att gubbjävlen inte avlider i september och det blir fred i Europa och en uppgång på 37% på världens börser? Ett gigantiskt vulkanutbrott på Vesuvius eller Etna hade fått oss alla att skita i investeringsbyxorna. Svarta och för den delen vita svanar finns det gott om och man vet aldrig när de har lust att dyka upp. Troligen när man minst anar det. Så att skriva, så här blir det måste man ta med en folkabuss full med salt!

Ok, har jag då lärt mig någonting nytt under 2022?  Ja det får jag nog säga. Ödmjukhet är tyvärr inte min starkaste sida men jag försöker, tro mig. Att Castellum, på väg att bli smått legendariskt i utdelningskretsar, meddelar att man ställer in utdelningen 2023 (tillsvidare) var en chock. Om någon 22-01-01 hade sagt att Castellum kommer att ställa in sin utdelning 2023 hade jag nog trott att den personen behagade skämta grovt om Sveriges utdelningskung. Ingenting, absolut ingenting är omöjligt på börsen. Jag visste det innan men blev påmind om det igen. Om någon hade joddlat om att Kryptovalutor skulle ner 70% så hade jag däremot inte ens höjt på ögonbrynet. Jag har alltid tyckt att det är något mystiskt med den skiten. Men det är väl så med saker man inte begriper sig på. rysslands krig mot Ukraina (observera, ryssland med liten bokstav är avsiktligt) var mer väntat, i alla fall i initierade kretsar. Jag själv trodde aldrig att det skulle bli något av det men jag hade 100% fel. Där lärde jag mig någonting nytt. Jag är ofta allt för optimistisk.

Trots att jag vet att aktier kan rasa dramatiskt i pris och i princip bli helt värdelösa är det ändå sjukt konstigt när hyggliga bolag, ska vi dra till med Castellum igen, går ner så mycket i värde. Många hyggliga bolag har gått ner rejält i pris. 

Jag reagerar numera mest med en axelryckning och tror ändå att det mesta ska återhämta sig. Optimisten i mig ni vet. Antingen är man ju helt dum i hela skallen eller lagd åt det fatalistiska hållet. Det kan hålla i sig ända till 2025 (eller ännu längre?) innan vi ser ett ordentligt lyft och lite högkonjunktur igen. Men eftersom jag en gång bestämde mig för att vara lång så har jag inte sålt några bolag. Däremot har jag köpt så in i.........(varmare plats) Det blev ett rekordår i antal investerade kronor, med marginal! Jag lutar mig på statistik som säger att börsen alltid återhämtar sig, även om det kan ta tid. Jag väljer att tro på det.

När det står minus 325 000 SEK i portföljvärde så var det mest ett konstaterande. Ja ha. Jag sover fortfarande lika gott som innan. Nu har portföljen repat sig en hundra tusen men ändå, jag mår inte illa. Jag tror att min ålder och lite erfarenhet är bidragande orsaker. Hade jag varit 25år med det kapitalet investerat jag har idag hade jag nog varit stamkund på apotekets Novalucoltabletter eller rent av tyngre saker? Jag hade nog inte pallat trycket.

Jag tror inte att jorden går under. Jag tror att börsen tids nog repar sig och jag tror att mina bolag ska fortsätta att leverera och överleva. Detta tänk är inget man kan lära ut. Jag tror man måste genomlida några kriser för att se hur man reagerar. Man kan vara kaxig innan men när det väl sker så vet man inte hur man reagera. Jag visste innan denna krisen hur min hjärna funkar vid stora nergångar. Det var lika med Corvidfallet på börsen 2020. Jag ser i statistiken på Avanza att jag investerade dubbelt så mycket pengar i mars, april och maj som jag brukar trots extrem nedgång. Skulle jag någon gång av oklar anledning tvivla så tittar jag på min A4 med investeringsregler som jag har uppsatt bredvid datorn, den hjälper mig om jag skulle få knepiga tankar. Månadsköpen är en annan sak som hjälper. När det kommer utdelningar så ska de återinvesteras oavsett börsklimat. Det finns alltid något bolag som är lite billigare. I värsta/bästa fall så kanske jag köper fonder för pengarna om inget känns hyggligt prissatt.

Jag kan inte se att jag gjort några stora fel detta året. Jag har hållit mig till min plan och min filosofi. Jag har väl bara en sak jag tänker och det är att jag inte har någon kassa vid sidan om. Jag har skrivit om det förut, jag har inte svårt för att spara men så fort det blir 10-15 tusingar som bara skräpar på ett konto så kan jag inte låta bli att sätta dem i arbete. Det är den enda saken jag själv känner att jag är dålig på. Men jag likt Akilles och alla andra människor har svaga punkter, så är det.

Så lärdomen är att: Jag vet att jag pallar kriser. Jag förivrar mig inte, möjligen blir jag upphetsad när priser faller och jag köper kanske för tidigt? Å andra sidan, hur tusan vet man när man är nära botten? Nej det vet man inte förrän i efterhand. Alltså har jag ingen ånger för att jag köpt aktier som sedan gått ner ytterligare 10kr eller mer. Jag säljer ingenting bara för att priset på en aktie dyker. Är företaget fortfarande ok, behåll. Det hade varit fantastiskt att ha en 100 000kr vid sidan om att investera i rejäla nergångar men jag har förlikat mig med att jag istället verkligen är fullinvesterad. Jag får ju faktiskt utdelning under tiden på det kapitalet. Hade jag inte haft dem investerade hade jag säkert kunna gjort fina köp men även här får jag luta mig mot en snubbes citat som var/är en hygglig investerare, ni vet vem: Far more money has been lost by investors trying to anticipate corrections, than lost in the corrections themselves.”

Å andra sidan, så investerar jag ju delvis i aktier vilket för de allra flesta är en dålig ide´ jämfört med fonder. Skulle jag varit smart skulle jag bara ägt globalfonder/ETF:er och gått som index hela tiden. Vissa år slår jag index andra år gör jag inte det. Jag fäster låg vik vid (eller ignorerar) att jag hade kunnat presterat bättre. Inte som stockpicker utan som ren indexinvesterare. så varför talar/gör jag emot mitt eget bästa som investerare? Att jag gillar utdelningar är egentligen en dålig ursäkt men en av de bästa jag kommer på. Det är ju kul som tusan att själv välja ut ett lag (aktier i olika bolag) som ska prestera åt mig. Att sedan återinvestera det mitt lag presterat i form av utdelningar. Hobby kallar några det och ju längre jag hållit på så är jag benägen att hålla med. Ju större högen med pengar blir desto mer ser jag dem som monopolpengar. I själva verket är de precis lika riktiga som min lön men ändå ser jag på dem med andra ögon. Jättemysko. Speciellt som jag ska leva av dem inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är säkert något psykologiskt. Cristofer "Börspsykologi" Andersson har kanske någon bra förklaring till detta?

Lärdomarna från 2022 tar jag med mig in i 2023 och så kommer jag att lära mig många nya saker, det ser jag fram emot!

Mvh // PP