Wow! Jag säger bara wow! Hur illa ställt är det med oss människor egentligen när det gäller hur (o)sociala vi blivit. För några dagar sedan kommer jag in i fikarummet 5 minuter senare än alla andra. Det är absolut tyst. Du kan i princip höra en nål falla. Ingen av de 7-8 medarbetarna tittar upp. Alla, precis alla, är djupt begravda i sina mobiltelefoner. Jag kan ju naturligtvis inte hålla käften utan säger: Oj vad alla är sociala och får bara ett hummande till svar. Jag fattar inte grejen? Antingen är jag för gammal eller är jag dum i huvudet, troligen bägge men jag kan ju tycka att när man sitter med sina jobbarkompisar så finns det alltid massa saker man kan diskutera men detta beteendet håller troligen på att försvinna. Jag kan bara tycka att det är tragiskt. Jag vet i tusan, så fort det finns 2 minuter över så åker den där jävla mobilen fram verkar det som. Vad är det som är så viktigt att världen runt dig blir oviktig? Som sagt, jag använder min mobil både i jobbet och privat men jag skulle aldrig låta den styra över mitt liv. Jag plockade väck allt som rör sociala medier i min mobil och skulle jag vilja vara viralsocial kan jag alltid slå på min fasta dator hemma. Undantaget är Whatsapp som jag har för mina vuxna barns skull. Beroendeframkallande beteende och sjukhusen kommer vara överfulla av glosögda gamnackar om 30år... Ja riktigt så illavarslande blir det nog inte men, den som lever då får se om prognosen slog in?
När det uppdagades att flera banker och speciellt Swedbank (i Sverige) var inblandat i pengatvätt i slutet av 2018, om jag minns rätt, så störtdök aktiepriset och från noteringar på runt 220kr tråcklade det ner sig ända till precis strax över 100kr. Det är ett ganska brant fall och väldigt många lämnade bolagets aktie. Man tog hellre förlusten än väntade ut stormen. Så dock ej Procentpanik. Jag hade redan bestämt mig för att inte sälja. Jag gjorde min läxa och spanade in senaste Q-rapporten. Den visade på att banken fortfarande tjänade duktigt med pengar och man gjorde bra vinster. Det fundamentala i bolaget hade inte ändrats. Jag hade egentligen bara 2st huvudbry varav det ena var ganska alvarligt. Det handlade om hur många miljarder man skulle åka på i böter och så det mest graverande man skulle kunna få förbud att handla med dollar. Hade det sista blivit verklighet, vilket jag tror gäller för hela västeuropas banker, hade det blivit ett jäkla rabalder! Det hade naturligtvis blivit en enorm förlust för banken och jag misstänker att svenskar i höga positioner hade gjort allt för att skaffa tillbaka tillståndet. Men nu slutade det ju lyckligt på just den fronten. Swedbanks aktie har sakta tuggat sig uppåt och jag tror kanske inte att folks förtroende helt är återställ men som jag skrivit i många inlägg, folks minne är kort och när utdelningarna börjar närma sig 6% igen så skiter man i vilket. Det fundamental har fortsatt varit starkt i Swedbank. Man tjänar varjer kvartal i runda slängar 6 miljarder! Det är inte kattskit. Och så länge det fundamentala fungerar och banken tjänar pengar så finns det ju inget att oroa sig över. Att Nischbanker poppar upp som kantareller på norrländska öar verkar inte påverka intjäningen nämnvärt. Det kommer troligen att ta betydligt längre tid ön vad man först trodde innan småbankerna utgör ett alvarligt hot. Gammelbankerna har faktiskt lyckats pressa marginalerna och kan i vissa fall erbjuda hyggliga om än inte fantastiska räntor till sina låntagare.
Jag har under hela krisen köpt på mig Swedbankaktier, som lägst lyckades jag handla för runt 103 kr. Idag handlas aktien för runt 194kr. För mig har det lönat sig att vara långsiktig och att jag snittat ner mitt GAV var bara en obefintlig bonus. Men ju mer långsiktig jag blir desto mer tur har jag. Det kunde ju lika väl gått helt åt skogen... eller hade svenska staten (vi skattebetalare) än en gång fått gå in och rädda en av våra storbanker?
Jag har försökt mig på en självanalys och kommit fram till att jag nog är en fastighetsfetishist. Jo så illa är det nog om man tittar in i mina portföljer. Jag har kommit på mig själv med att älska (kanske lite väl starkt ord) dessa bolag. Naturligtvis inte alla fastighetsbolag men de stabila företagen som år efter år presterar hyggligt. Det sägs ju att vi småsparare måste tänka på riskspridning men min tanke går osökt till ex. Erik Selin, Illja Batlan och alla andra fastighetsmagnater. Hur i Helv..te vågar de satsa alla sina pengar på en enda häst! Den största steken av deras egna pengar ligger ju i deras egna fastighetsbolag. Skulle då inte lilla jag kunna ha ganska mycket fastighet i mina portföljer utan att risken blir överhängande. Visst, det finns massor av olika fällor man kan gå i. Räntorna kan gå upp, belåningen i fastighetsbolag ska man verkligen se upp med. Men utdelningarna är så frestande i förhållande till risken med att ex äga hyresfastigheter. Hyrorna är väl för det mesta indexreglerade och detta gör att fastighetsägarna inte drabbas nämnvärt. Så länge man sköter underhåll och erbjuder bra fastigheter så vill/måste ju folk hyra. Uthyrningsgraden är ofta hög. Alla måste vi bo någonstans. Jag såg för ett tag sedan att ett av hyresområdena i min stad plötsligt satt upp en stor skylt med texten SBB. Aha,tänkte jag, de har jag ju aktier i! Så varje gång jag åker förbi det hyreshuset så tänker jag på att de som bor där är de som betalar mig aktieutdelningarna varje år. Lite förenklat men ni fattar. Som ni också fattar är detta ingen genomlysande analys av att äga många fastighetsaktier men håll med om att det känns som stabila investeringar. Domstolar, polis, statliga myndigheter, studenter och inte minst åldringar är ju säkra hyresgäster känns det som. Läget framåt i tiden ser inte heller illa ut. En växande befolkning som behöver nya bostäder och därmed nya hyresgäster, det ser bra ut, i min skalle i alla fall.
Over and out!
Mvh // PP
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar