En o annan gång så återkommer det en tanke i min skalle som jag inte direkt får något svar på. Alla som investerar under längre tid och med längre tidshorisont stöter nog på detta problemet (misstänker jag)?
I mitt fall som lever av utdelningar och har en begränsad summa att återinvestera, jo det händer faktiskt även om det inte är lika frekvent som tidigare när det var uppbyggnadsfas, så verkar det som rent ekonomiskt inte löna sig att köpa utländska ETF:er. Missförstå mig inte, Jag har redan ett antal av dessa men i ny investeringar känns det som jag får bättre betalt om jag håller mig till Svenska. Jag slipper växlingsavgiften vid köp och vid utdelningar. Vid lång sparhorisont har det mindre betydelse antar jag.
Nu är ju inte utbudet av just svenska ETF:er så vansinnigt stort så de två jag har valt är inte helt oväntat XACT nordic utd. och Montrose utd. I XACT har jag investerat sedan 2019 och har ett rejält knippe. Men Montrose börjar också närma sig en stor mängd. Dessa bägge ETF:erna är utan tvekan mina två största innehav.
.jpg)
Så frågan är hur långt jag vågar fortsätta att köra på i dessa? Med tanke på riskspridningen borde det vara lugnt men ibland dyker alltså den tanken upp som en osäkerhetsmarkör. Jag vet inte om det är en lömsk fälla jag går i men ju mer kapitalet har växt över åren så blir också summorna man vänjer sig vid större. Förr tyckte jag att 50 000kr var mycket att ha i ett o samma (aktie)bolag men gränserna tycks flytta fram hela tiden. nu tycks smärtgränsen gå någonstans strax över 200 000kr.
Men med ETF:er är det annorlunda pga riskspridningen. Det är ju egentligen en fond man köper, i mitt fall utdelande fonder och då har gränsen förskjutits betydligt mer. Nu är det inte konstigt med 500 000kr och jag är rädd att den gränsen förskjutits ytterligare.....
Hur gör ni andra och hur tänker ni?
Mvh // PP
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar