Ränderna går aldrig ur..

Jag känner en man. Vi kan kalla honom Holmström. Han har precis som jag ett intresse för aktier och när vi väl träffas så är detta ett kärt ämne som vi gärna diskuterar länge. Det känns bra att ha någon som man verkligen kan prata med och vända ut o in på ett o samma ämne tills det är som en urvriden disktrasa. Holmström har alltid jobbat och varit strävsam, investerat och sparat och levt ett återhållsamt liv. Han är god för ett antal miljoner men detta är ingenting som du på något vis i världen skulle kunna listat ut om du träffade honom. Han lever ett enkelt liv i sin normalstora villa och insidan är lika modest som utsidan. Inget prål någon stans. Det köps inte mycket nya käder och kosthållningen är snarare under än över normalholmströmmarens. Det är knappast rostbiff eller entrecote ens på Svenska flaggans dag där.

För några år sedan råkade Holmström ut för en alvarlig olycka och bara turens försyn gjorde att han överlevde. Lång konvalicens men helt återställd så sitter vi på en bänk och diskuterar. Holmström fattade att han haft tur som överlevt och han var tacksam för att han fått denna väckarklocka om att livets längd faktiskt är begränsad för alla, även för Holmströmmare.

Eftersom det var han som tog upp ämnet så tog jag upp frågan. -Vad ska du göra med dina pengar? Alltså, du måste väl ha några drömmar som du vill uppfylla innan du trillar av pinn? Är du inte sugen på att se någon annan del av världen? Japan, Nya Zeeland, Grönland, USA? Finns det inte någonting som du skulle vilja göra som du inte gjort? Åka luftbalong, Fiska hälleflundra i Norge, åka på ett OS eller VM i någon sport ,se pyramiderna eller bergsgorillor, en kryssning i medelhavet eller bara en bussresa till Tyskland?

Mina förslag till honom var många och för en sekund så såg jag en glimt av längtan till något men det verkade dö ut snabbt. Pensionär Holmström förklarade att han skulle fundera på det men just nu hade han inte något behov av att uppfylla någonting. Det fanns liksom inga drömmar där vilket jag själv tyckte var mycket sorgligt. Holmström själv verkar inte lida det minsta av några kval att inte hinna med att göra eller köpa sig glädje. Vi var långt ifrån varandra på den punkten. Jag som ofta har drömmar och sätter upp mål och nästan alltid infriar jag mina drömmar lever ett annorlunda liv. Jag har en liten devis, Livet är för kort för att man ska ha tråkigt, och den lever jag efter. Om jag vill ha någonting så ser jag till att skaffa mig det. Ser jag en praktisk nytta så är jag inte främmande för att inhandla denna vara eller tjänst. Där skiljer sig Holmstöm och jag mig åt diamentralt. 

Holmis börjar närma sig de 70 och jag kan nästan tycka lite synd om honom. Jag skulle vilja sparka honom i baken och säga till honom att börja unna sig saker och sätta lite sprätt på pengarna men jag har upptäckt att så fungerar det inte. Det sparsamma sinnet han under lång tid har utvecklat ändrar man inte på i första hand. Ränderna går aldrig ur. Han skulle aldrig få för sig att ens bränna några tior på i hans tycke onödiga saker. Aldrig! Jag har börjat förstå att han är nöjd med tillvaron som den är. Jag tror det är tryggheten i att känna att han har ett duktigt fett kapital som han sparat ihop till gör honom avog mot onödiga utgifter. Sparsamheten dör inte på en eftermiddag. Däremot så är han fortfarande lika barnsligt förtjust i utdelningar som jag är. 

Som en passus kan jag nämna att han efter att ha gått i pension inte öppnade en enda avi från pensionsmyndigheten på ett helt år. Han hade inte en susning om vad han fick i pension och inte förrän jag sa till att det borde han nog kolla upp så sa han bara: -Ja man kanske skulle ta tag i det där.... Det säger väl en del om synen på egna pengar. Pensionen var bara peanuts och en i stort sett onödig bonus för honom.

Inget onto om Holmström, Jag gillar karln skarpt. Det är hans pengar och han bestämmer naturligtvis vad han vill och inte vill göra med dem. Jag kan ju bara personligen tycka att om jag själv hade varit så rik så hade jag nog börjat fundera på om jag ville dö som den rikaste på kyrogården. Men det är ju jag det.......    Har man levt sparsamt så går ränderna som sagt aldrig ur..

Mvh // PP