Vågar man?

En o annan gång så återkommer det en tanke i min skalle som jag inte direkt får något svar på. Alla som investerar under längre tid och med längre tidshorisont stöter nog på detta problemet (misstänker jag)?

I mitt fall som lever av utdelningar och har en begränsad summa att återinvestera, jo det händer faktiskt även om det inte är lika frekvent som tidigare när det var uppbyggnadsfas, så verkar det som rent ekonomiskt inte löna sig att köpa utländska ETF:er. Missförstå mig inte, Jag har redan ett antal av dessa men i ny investeringar känns det som jag får bättre betalt om jag håller mig till Svenska. Jag slipper växlingsavgiften vid köp och vid utdelningar. Vid lång sparhorisont har det mindre betydelse antar jag.

Nu är ju inte utbudet av just svenska ETF:er så vansinnigt stort så de två jag har valt är inte helt oväntat XACT nordic utd. och Montrose utd. I XACT har jag investerat sedan 2019 och har ett rejält knippe. Men Montrose börjar också närma sig en stor mängd. Dessa bägge ETF:erna är utan tvekan mina två största innehav.

Så frågan är hur långt jag vågar fortsätta att köra på i dessa? Med tanke på riskspridningen borde det vara lugnt men ibland dyker alltså den tanken upp som en osäkerhetsmarkör. Jag vet inte om det är en lömsk fälla jag går i men ju mer kapitalet har växt över åren så blir också summorna man vänjer sig vid större. Förr tyckte jag att 50 000kr var mycket att ha i ett o samma (aktie)bolag men gränserna tycks flytta fram hela tiden. Nu verkar smärtgränsen gå någonstans strax över 200 000kr.

Men med ETF:er är det annorlunda pga riskspridningen. Det är ju egentligen en fond man köper, i mitt fall utdelande fonder och då har gränsen förskjutits betydligt mer. Nu är det inte konstigt med 500 000kr och jag är rädd att den gränsen förskjutits ytterligare.....

Hur gör ni andra och hur tänker ni?

Mvh // PP

Återkommande glädje

Jag lovade för ett tag sedan ett inlägg som skulle handla om mitt senaste äventyr. Det blev en tredagars kanotfärd ut i ödemarken i början av oktober. Vi råkar ha en fantastisk sjö  någon mil eller så från där jag lever. Där är det fantastisk natur. Det är en rätt stor sjö och ingenting du rundar på en dag. I vilket fall som helst så tror jag det ligger fyra gårdar som har mark ner till vattnet och en enda sommarstuga! Alla annan natur runt sjön är opåverkad och det ser ut som om man är i Kanadas vildmark. Träd som faller och/eller dör är det ingen som rör. Branta klippor, djupa vikar, uddar och sund. Man förväntar sig nästan att få se en betande älg i var och varannan vik. Nu så här sent på året finns det inga turister och under mina tre dagar såg jag bara en båt på avstånd som fiskade annars var jag helt ostörd och hade ingen mänsklig kontakt.

Fotot taget strax efter solnedgång den andra kvällen.

För mig personligen så ger det en tillfredställelse att ge sig ut i naturen med eller utan sällskap. Men när man är själv så har man bara sig själv att lita på och ingen annan att klandra om något skulle gå snett. Vill jag sitta vid en mysig eld på kvällen så får jag allt se till att dra ihop lite fallna träd från skogen såga upp till ved (jo jag har alltid en fällbar såg med mig) och sedan se till att få upp en eld. Vill jag inte sova under bar himmel så måste jag se till att resa mitt tält och fixa till med liggunderlag och sovsäck. Vill jag inte gå hungrig så får jag se till att brassa lite käk. 

På denna färden så såg jag till att plocka lite svamp vid ett strandhugg. Det blev lite Stensopp, Brunsopp och lite Trattkantarell. Blanda i lite bacon eller rökt fläsk i bitar så blir det supergott! Det blev absolut vindstilla andra kvällen och inte ett ljud hördes någonstans ifrån. Inga bakgrundsljud och inget "brus" som på något vis störde vildmarkskänslan. Att sitta där i mörkret helt ensam framför en brasa väcker något urtida i ens inre, man blir liksom ett med naturen. Det skapar ett inre lugn som människan behöver. Eftersom jag är RE så är min tillvaro i vanliga fall i stort sett stressbefriad, jag minns inte ens när jag stressade sist. Trots detta så är det befriande att komma ut och vara själv och ensam.

Det kan vara en av orsakerna till att jag gillar att vistas i skog o mark så mycket. Jag vet inte hur jag skulle klara mig om jag inte hade haft denna fantstiska möjlighet. Sverige är verkligen fantastiskt!

Kort inlägg helt befriat från ekonomi/investeringar.

Mvh //

 

Kommer pengarna att räcka?

En av de största frågorna och troligen den mest tänkta tanken för människor som vill gå tidigare från jobbet än den fastställda pensionsålder men den gäller såklart även rena FIRE tänkare är: Kommer pengarna att räcka? 

När man jobbar har man ju en någorlunda fast inkomst varje månad, man vet vad man får i inkomst helt enkelt och detsamma brukar gälla utgifterna. Man vet ungefär hur mycket man gör av med (vad man kostar i månaden) Beloppen varierar stort mellan oss och beror på flera faktorer men det tänker jag inte gå in på här. Man gör och har gjort val i livet och det är summan av valen som till slut landar i utgifterna. Jo jag vet, det finns undantag, saker man inte själv rår för eller kunnat påverka. 

Om jag ser tillbaka på min egen tid INNAN jag tog klivet ut i det stora okända RE-livet (retired early) så räknade jag nog på allt både kors o tvärs. Men steg ett var ändå det där med att få en klar bild över vad jag kostar / månad. Alltså, hur mycket utgifter har jag varje månad och vad går pengarna till?

Jag var alltså tvungen att sätta mig ner och skapa ett excellark (men det går naturligt lika bra med ett vanligt rutat kollegieblock) Och så började jag gå tillbaka så långt min internetbank tillät och fiskade upp mina data där. Eftersom jag aldrig handlar med kontanter var det ganska enkelt och så gjorde jag en kolumn för varje månad så att jag lätt kunde se vilka mina utgiftsposter var. Det var det vanliga: lån, el, försäkringar, mat, osv. Så fortsatte jag med detta varje månad och efter lite mer än ett år så hade jag en ganska bra uppfattning om min månadskostnad. Då är kategorin ÖVRIGT inräknad och där kan allt möjligt hamna från nya träningsskor, presenter, resekostnader, utemat mm. 

Det fanns egentligen bara en X-faktor som jag hade svårt att räkna på. Nuläget var ju att jag var sambo sedan 25år tillbaka och vi bodde i ett litet hus. Om denna faktor skulle förändras dvs något händer så vi antingen går skilda vägar eller att min sambo skulle avlida skulle den ekonomiska bilden förändras rejält. Frågan var om jag var tvungen att ta höjd för detta? Ja allt kan ju hända så jag kom fram till att i värsta fall så skulle jag behöva sälja min stuga och ev flytta till marklägenhet. En utgiftsökning men inte så pass att jag inte skulle klara av den. Vissa saker hade i detta scenario blivit dyrare medan andra något billigare med bil exempelvis. Men man måste i alla fall ha det i beaktande så man inte helt plötsligt står där som en tönt och inte hade räknat på det.

Nästa steg blev ju inkomstbiten. I mitt fall som skulle gå vid 60års ålder och hade hållit på med investeringar alldeles för kort tid jämfört med många andra skulle enbart det investerade kapitalet inte räcka. Min räddning blev ju min tjänstepension (TJP) På Minpension.se började jag att testa och laborera med olika uttag och olika tider. Eftersom jag hade ett bra hum om hur mycket min utdelningsportfölj gav mig på ett år och utslaget medelvärde /månad så kunde jag med denna grund bestämma hur mycket jag behövde av TJP:n/ månad för att klara mig. 

Steg tre var att se till att ha en buffert på plats. I min tankevärld och baserad på de senaste 20 åren av oförutsedda utgifter i mitt liv så kunde jag konstatera att jag inte behöde något extremt buffertkapital. Jag tänkte att jag ville ha några månadslöner på ett räntekonto och så en liten buffert på lönenkontot på kanske 25 000:-. Mer än så skulle jag inte behöva. Jag lever inte ett utsvävande och vidlyftigt liv. Jag är nog rätt jordnära när allt kommer omkring. Jag är inte speciellt dyr i drift med andra ord.

Så när dessa tre faktorer var på plats och såg att jag skulle fixa det så vågade jag ta steget. Jag kanske är lite modigare (dristigare?) än många andra. Jag behöver inte både hängslen, livrem, flytväst och isdubbar. Jag skulle lätt kunnat jobba flera år till och fått ihop både mer i pension och kapital men då hade jag ju hamnat i de förlorade årens loop. Ett år till syndromet undvek jag med berått mod.

Så hur har det nu gått med allt? Ja allt har inte varit guld o gröna skogar. Vissa månader har jag gått plus minus noll, vissa månader lite plus och några månader minus. Jag gjorde en koll på inkomster från juni 2025 till juni 2026 och ställde det mot utgifter jag haft under samma period. Jo att jag har gått plus så långt är klart även om det inte är med mer än 10 000kr. Min lilla buffert på lönekontot har minskat de månader jag gått minus och jag har inte ersatt dem så den bufferten har krymt. Å andra sidan har jag fått lite mer utdelning än jag hade räknat med och skapade en liten buffert på ett sparkonto på Avanza. Så det går verkligen ingen nöd på mig även om jag inte kan åka till Florida eller Dubai och leva lyxliv.

Konsekvenserna av att ha lite mindre pengar att röra sig med är inte så farliga som jag kanske hade en tanke om innan. Jag tänker sällan på pengar eller börsen numera. Jag kommer på mig själv med att det ibland kan gå en eller två veckor innan jag börjar fundera och vill ta en titt på Avanza för att stilla en avslagen nyfikenhet.

Jag hade ju funderingar innan jag klev av om jag skulle fortsätta att investera? Det enkla svaret blev efter ett tag JA. Det visar sig att PP inte kan se några större summor i utdelningar akumuleras. Behöver jag pengar gör jag uttag om inte så kan mindre summor investeras. Det gör ju att jag åtminstone stryper inflationen något och förhoppningsvis så blir det ju några kronor mer i utdelningar nästa år.

Jag känner ingen ekonomisk oro och jag kan heller inte säga att jag saknar någonting i mitt liv just nu. Så med facit i hand kan jag konstatera att jag gjorde rätt som klev av ekkorrhjulet. Det går inte att ekonomiskt kompensera för ett fritt liv. Det liv jag lever nu är det bästa!

Mvh // PP